Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

JAKT I KOKTRÄSK

av

Johannes Renström

 

Jakt och snarning av fågel var ett måste för att överleva på 1930- och 40-

talen. Jakt på ekorre gav en bra förtjänst. Det sägs att man tjänade mer på att jaga

ekorre än att jobba i skogen. Två ekorrskinn gav mer än en dagsförtjänst i skogen. Fritz Persson ("Pell-Fritz") jagade hela vintern, ekorre m m. Han lät hästen stå inne i ladugården och jagade istället. Det sägs att han tjänade mycket mer än om han jobbat i skogen. En del dagar kunde han skjuta tio ekorrar. Uppköpare Rickard Lundström

("Bullgubben") betalade omkring tre kronor per skinn. Man åt även stekt och kokt

ekorrkött. Fritz var även fångstman när det gällde att gillra räv, 10-15 per säsong.

Tjäderjakt bedrevs också i stor utsträckning, kanske inte alla gånger så lagligt. men

nöden har ingen lag. Många tjäderjakter gav gott resultat, i synnerhet höst och vår. Ut till skogen skulle man flera kvällar per vecka. Dagen efter ett besök på ett "tjädervin" skulle man berätta om hur många tjädrar man skjutit, men ändå hemlighålla var spelplatsen fanns; man ville ju helst ha "tjädervinet" för sig själv. Erik Biström hade ett "tjädervin" för sig själv i många år, men blev så småningom avslöjad. De spelplatser man hörde mest talas om som barn var Björklandvalen, Eriksvine, Kalbacka, Limyrvine, Kokträskliden. På höstarna när myrhöet skulle köras hem från myrängarna tog man bössan med. Tjäder och orre var då många gånger "på topp". Det var lätt att komma nära skogsfågel när man körde med häst. De skjutvapen som man använde var lobössa eller salongsgevär.

Harjakt är den jakt som många kokträskjägare haft stort intresse av. Några namn: "Frans R, John R, Erling N, Pontus S, Uno L, Tore L". En höstmorgon med hardrev kan få en glömma både tid och rum. På 1950-talet fanns inte så många vägar; det var bara att gå till skogen, ingen mat togs med. När kvällen kom kanske man var i Mellanliden, hungrig och trött, men det var bara att gå hem. Ibland 40-50 cm snö, mörkt så att man med nöd kunde se de spår man gått på morgonen. En jakt som jag särskilt minns var en räv- och harjakt i mitten av 1950-talet. Man fick ej köra bil på helgerna på grund av bränslekris, men jaga, det skulle vi göra till varje pris. Vi hittade ett rävspår i byn (vi = Pontus S, Erling N samt undertecknad). Spåret ledde mot Lundnäs. Vinliden, sedan mot Vallen. Vi gick med hundarna i band hela tiden. När vi kom ner till stora vägen, hade räven gjort ett hopp av vägen. Nu släppte vi hundarna, efter några minuter var drevet i gång i ungefär 30-40 cm nysnö. Vi hörde av hundarna hur det bar iväg mot Grundträsket upp mot Sixtens på vallen. "Men hur skulle vi törsa gå dit?" För där fick inte vem som helst jaga.

Drevet blev tyst. Vi gick en omväg för att inte någon skulle se oss, räven hade troligtvis gått under Sixtens loge. Men hur skulle vi "törsa" gå och fråga om vi skulle få försöka att ta ut räven? Erling gick upp till Sixten och frågade, kom tllbaka, "hä jer bara att ta ut han". Pontus och Erling stod på passa, jag gick in i logen med en "häsistånq" och stampade i golvet, pang, pang. En röst hördes: "Släpp hun', hä vart bom!" Drevet var åter igång, jag sprang upp mot Sixtens gård, fick tag på en cykel. Åkte mot Kokträsk. När jag kom mot stora lysledningen kom räven med hunden 10-15 m efter. Räven vände, vilket gjorde att hunden kom ännu närmare. Efter 100 m blev det ståndskall. Räven kunde inte hålla undan längre, när vi kom fram låg räven död i ett dike. Då var denrävjakten slut. Men än var det kvar några timmars ljus. Under alla omvägar vi gått, hade vi sett några harspår - det hade vi inte talat om för Sixten. Vi frågade om vi fick söka flera spår, vilket vi fick. Släppte åter hunden.Snart hade vi drev. Vi stod på vägen i lobbarkurvan" vid Vallen. Haren kom efter vägen, tre skott small, haren fortsatte rakt mot oss ifull fart - alldeles röd. Det blev ett jäkla liv. Haren skrek. Till slut fick vi död på honom.

Nästa hare hade vi sett spår efter vid Kolbotten, den fick Erling skjuta i mörkningen .

Sedan hade vi att gå från Vallen till Kokträsk, det var skönt att komma hem den kvällen

och få äta sig mätt och ta en tupplur. Vi hade lovat Sixten att vi skulle komma dit senare och göra en festkväll, vilket vi också gjorde. En lördagskväll beställde vi taxi och åkte dit. Sixten och Finskan bjöd på fika, vi hade starkare saker med oss - som uppskattades av husfolket. ..

En annan harjakt som jag kommer ihåg var en lördag. Sten L skulle köra ved till Pontus med häst. Veden skulle köras ned på sjön, sedan skulle Arvid K köra hem med traktor. Min hund följde med när de for. Mellan Hebbersho!men och Brännholmen fanns ett harspår. Hunden for efter. Haren låg på Brännholmen, och drevet var i gång. Men det var även Pontus. Någon gång mitt på dagen hade Arvid frågat Greta var Pontus var, men hon visste inte annat än att han körde ved. När jag kom hem från timmerskogen klockan 13.00 på lördagen ringde Greta och ville att jag skulle fara och se om jag hittade Pontus. Jag hörde hunden på norra sidan av Kokträskliden. Jag for dit och gick efter rågången mellan Erlings och MoDo's skiften. Där började jag se drevlöpor överallt samt spår efter Pontus. Till slut fick jag se att han stod på en tuva. Drevet gick runt, runt, Han hade en hund själv också, som sprang runt där han stod, helt plötsligt hördes svordomar.

Hans hund sprang omkull honom så att han föll i lössnön. Jag gick dit och det

blev kommentarer som jag aldrig glömmer. Jag sade att Greta undrade var han var,

"matt jer klockaT Jag sade att den snart var två, "gå tin så jävla fort, då val i nog fara

hem. I ha sett haren flera gånger, men i kan int' förstå hunjäveln han jär tokut i dag. Han sprent bara å jävles." Pontus for hem. Jag stannade på passet. Han inte stått och väntat så länge innan haren kom efter rågången. Skottet gick, så var den jaktdagen slut.

Den jaktform som mest tilitalar ungdomar är harjakten, skulle jag tro. Under mina år som stövarjägare minns jag när jag fick följa på de första jakterna med egen bössa på axeln . Jag var ungefär 13 år. Min första hare sköt jag i Tjärngård, "Isaksbacken". efter en drever som hette Jack, ägare Erling N. Sedan dess har det blivit många jössar. Med åren har jag själv haft många ungdomar med under mina jakter. De ungdomar som mest varitmed är mina söner Bo och Tomas. Ett tag var även Anders S och Örjan L med. En jägare som var uppskattad när han följde med var Henrik Boman med sina roliga historier och kommentarer. Kent Larsson har börjat följa med. Han har det rätta intresset. Man ser verkligen vilken lycka i ögonen när han kommer till skott på en hare. Gretas "stenta, a' Eva-Marie", som bor i Obbo!a, har en pojke som heter Andreas. Han gjorde debut som harjäqare under jullovet 1991. En hare kom för nära, pang, r låg en vit jösse och sprattlade på vägen. Skottplats Alfredsie. En glad förstagångsjäqare.

Toppjakt 1961, härligt väder, sol, 10-15 grader kallt. Hildegard och jag var ute hela

dagen på skidor. Hon med kulbössa, jag med hagelbössa och unghunden. Tjäderjakt,

glöm det' Ett harspår - hunden skulle tränas istället Uppför och nedför Kokträskliden

gick haren. När jag en gång såg Hildegard med bössa på ryggen i en utförslöpa skrek

jag och sa: "Fall int' å riv saner bössa!" Troligt första och sista gången en kvinna med

kulbössa på toppjakt på skidor j Kokträskliden. På hemvägen körde Ove Lundmark förbi, och när han kom hem sa han till Gun: "N'Johannes ha no fått i en bra kvinn, hon fårt å jaga toppfågel i dag, hon had delome bössa." Tyvärr - inga tjädrar eller orrar den dagen!

Harjakten 1988 är en jakt som man inte får vara med om så många gånger. Andre

Renström ville att vi skulle fara ut med hans unghund Zorro. Vi skulle till Rävaberget, för där hade jag haft drev med min gamla stövare. Det var inget vidare väder, mycket regn under natten och blåst på morgonen. Vi gick där det brukar finnas harar, men inga slag kunde vi hitta. Karl-Erik, som också var med, skulle vänta vid ett kärr. Vi skulle gå till ett hygge några hundra meter upp i berget. l framme hörde jag naqra konstiga läten. Vi trodde att det var någon som var vid bilen och ropade. Men plötsligt hörde vi vad det var; Kanadagäss var på gång. De kom mitt över oss på låg höjd. Jag sade till Andre: "Ta första, så ta i den andra!" Pang' Andre träffade gåsen som föll död till backen, men jag hade tyvärr inga skott i bössan. Några svordomar samt in med skotten. Nu hade gässen vänt och kommer rakt emot oss igen. Pangl Pangl Nu låg två till på backen, och nu var vi beredda om de två, som var kvar, skulle komma tillbaka. "Nu komma dem!" Nu ligger fem Kanadagäss på backen. Det är en ganska ovanlig jakt i våra trakter. - Någon harjakt blev det inte den dagen, men tre glada jägare åkte hem.

 

ÄLGJAKT I KOKTRÄSK

av

Johannes Renström

 

Älgjakten gjorde sin debut på Kokträsk jaktmarker1952. I Lappliden sköts den första älgen av det ena jaktlaget som bestod av Tage Larsson, John Bergström och Jonas Lundkvist. Det andra jaktlaget i Kokträskliden samt söder om Skäppträskån

(kanske inte riktigt jakträtt på alla marker), bestod  av Torgny Larsson, Uno Larsson och Johannes Renström. Den stora jaktfebern kom 1957. Alla  som hade en ä!gbössa skulle jaga. Det blev många som köpte nya gevär. Älgtorn byggdes. Det stora samtalsämnet var älgjakt och hur många älgar som skulle fällas.                             Aspar fälldes och sa!t bars ut i skogen. Älgspår och älgskit kollades. Man kollade om älgar ätit av asparna som fällts.,

lbland kom någon med älghår som bevis att det fanns älg inom jaktområdet. Första älgjaktsdagen kom mellan 25-30 jägare på bestämd tid. Stämningen var hög., Passarna skulle ut på pass. När de säkra passen var besatta var det dags för drevkedjan. Här fanns Erik Byström och Klinga, .John Bergström med sin tik med flera. Men tyvärr inga älgar i detta område som var Kokträskliden, nu var besvikelsen stor men mat och kaffe kan göra under; efter en stund var stämninqen åter på topp. När det det dags att jaga i Lappliden, först skall passarna ut. Nu är det drevkedjans tur. Efter ungefär 1 kilometer börjar John Bergströms tik dra i kopplet (vilket betyder att hon känner vittring av vilt). "Nu re nog en älg", säger John till Harry Stenlund som går med i drevkedjan bredvid John. Några minuters väntan - nu hörs hundskall, "nu ha hon nog fått fast". Nu måste drevkedjan vänta ett tag. "Vä fåljes och Krup åt" , John före och Harry efter, när de närmar sig där tiken skäller.

John frågar: "Ser du älgen  "Nä, men i sej att hä jer en ekorre hon skäll." När de kommer tillbaka. är det en besviken hundförare, men en skrattande följeslagare. Nu fortsätter drevkedjan mot landsvägen, tyvärr var älgarna borta från våra marker. Den som upplevt detta kan intyga attdet var en drevkedja som hade det mesta från koskällor till ett djävla hytande

Här kommer en sann historia från älgjakten 1957 ,Arvid  Käck och jag satt på pass vid

Trönömyrmora intill vägen. Arvid satt i ett torn. En bil stannade och två kartar steg ur

bilen. Det var landsfiskal Frisk samt polis Hasse Lövgren.. De var ute för ett kolla jaktkort och licens på bössan. Men tyvärr hade Arvid sina papper hemma, så det var bara att köra och hämta dem. Nu till historien, När landsfiskalen sett licens och jaktkort frågade han Arvid: "Vad gör Käck om det kommer en bil och samtidigt en älg på vägen. Arvid svarade: "Hä jär klart att i skjut om hä kom en älgjävel å kör bil"

 

På 1960- och 70-ta!en var tillgången på älg en del år ganska bra,men många dagar

hördes inte ett skott, ej heller något hundskall, så det var mest väntan. På 1980 talet började tillgången bli bättre. Vi kunde se älgar rätt ofta, även om det inte var jakttid. 1983 sköt Birger Larsson en tjur med 17 taggar i plöjningen vid Rävakulbacken. Den stora älgexplosionen kan man nog kalla sommaren och hösten 1987. Då var det älgar fullt i byn, Vissa kvällar kunde man se upp till elva älgar, När det var dags för jakt var de stora som bortblåsta, men efter någon timme under första jaktdagen kunde vi transportera hem fyra äigar, två kvigor och två fjolingtjurar. r tilldelning var sex +sex, vilket gjorde att jakten kunde avslutas ganska snabbt.

 

Älgjakt 1990

 

Hösten 1990 var det god tiilgång på älg. Under den första perioden sköt vi

fem fullväxta älgar. Den sista fullväxta skulle sparas till andra perioden. Den 10 oktober var det första lovliga dagen men vi skulle inte jaga förrän lördag. Natten mot fredag hade det kommit några cm snö, vilket gjorde att man kunde se spår på vägen. Jag var ute och tittade om harspår och älgspår. När jag kom på södra sidan Skeppträskån, upp mot Hästtjärn. fick jag se två stora älgar på hygget, en stor tjur samt ko med kalv. Lördag morgon skulle tjuren tas. Passarna placerades ut. Bosse skulle gå efter rågången mellan vårt område och Tjärnberg. När han hade gått ungefär en kilometer kunde han rapportera att älgarna hade gått ut ur området, men efter en stund anropade han åter: "Nu har dom kommit tillbaka!" Nu blev det åter spännande. Och det var i det närmaste

omöjligt att högra något i walkie-talkien. Plötsligt började det smälla uppe vid Gunder - trodde vi. Men vi fick ingen kontakt med honom, ej heller med Ingemar som gick med sin tik. Man kan säga att det var omöjligt att få kontakt. Nu anropade Bosse igen och frågade om vi hade skjutit något. Man kunde höra att han var ganska upphetsad, men att höra vad han sade, var inte lätt. Jag sade att jag inte visste, för vi fick ju ingen kontakt. "Det är synd, för jag har en 10-taggare 150 m från mig som står stilla."

Jag sade: "Du får inte skjuta när vi inte hört vad som hänt uppe hos Gunder och

Ingemar." Man kunde höra svordomar samt: "Dessa jävla radioapparater måste vi nog snör' åt fander!" Åter väntan. Nu kunde vi höra Birger säga att vi skulle köra till jaktkojan och äta, så kanske vi fick höra vad som hänt. Peder kom och sade att hundförarna hade varit till honom och sagt att det var på Kvourbevare mark det hade smullit. "så nu far jag tili jaktkojan och äter," sade han. Jag väntade en stund och nu hörde jag Sture Renström  säga att han såg "en stor jävla tjur" i plöjen i Elvaberget. Nu var det bråttom! Peder skulle tillbaka till sitt pass, det skulle ske direkt. Ingen tid att äta maten som var på gång att värmas upp; den fick hällas tilbaka i plastlådan och sedan iväq till passet. Men väl framme behövde han inte vänta så länge innan vi hörde skott

från hans pass. Efter en stund kunde en glad jägare berätta att han skjutit en 16- eller

17-taggare. Nu var årets älgjakt över, kalvarna fick leva. Men våra jakt-radioapparater

hade gjort sitt. Nu har vi hört italienarna färdigt. Till nästa höst skall vi köpa nya jaktradio.

 

Älgjakt 1992

 

Ja, så var det dags för älgjakt igen. Vår licens är 6+5. Vi samlas i byn,

passarna får sina pass tilldelade, efter en halvtimme är alla på passen. Nu är det dags

för hundförarna, Tore och Ingemar. Passarna börjar med sin eviga väntan. Efter någon

halvtimme hörs några hundskall, sedan blir det gångstånd. Det är Bonso som skäller

och kommer närmare och närmare vägen. Nu hör man Birgers röst i "våkitåkin". "Hä [är

en stor ko. I såg skalln opåa." Gångståndet vänder och går ner mot Tallmyran, där finns

Uno. "Hä jär en stor jävla ko men ha en grann kalv vä se." Sedan bär det iväg in till

Mellanliden. Där blir det fast stånd, hunden skäller på samma ställe ganska länge. Tore

bestämmer sig att försöka locka in hunden vilket också lyckades. Vi väntar på våra pass

tills Ingemar gått färdigt. När han gått sitt område färdigt, kunde han rapportera: "

verk' dåligt om älgen." Sedan bär det iväg till jaktkojan, det är gott med mat efter många

timmars väntan. Några fler älgkontakter blir det inte den första jaktdagen. Andra dagen

är det dags att jaga södra sidan Å-änge. Passen är redan utdelade, alla skall vara på

passen kl 05.00. Om det är väder så det går att vara ute. Tyvärr är det som om himlen

vore öppen. Vi väntar några timmar. Gunder och Peder har gått till sina pass och vi

andra far till jaktkojan. Jag kör på andra sidan dammen. för att låta min stövare springa

lite grann. När jag kommer till bilen ropar jag och frågar Gunder hur det går. "Hä vete fan

vå som henne neve nPeder. Hä small några skott." Peder ropar och säger. "I ha skutte

en liten ox." Vi jagade inte så mycket mer den första veckan på grund av den starka

blåsten. Lördag morgon var alla på plats, vi skulle jaga i Mellanliden och Rävaberget.

Inga hundskall hördes, det blåste ganska kraftigt. Plötsligt hördes ett skott från Rävaberget.

Kanske var det Örjan, som sitter vid Kvarnbäcken på en grushög. Efter en stund

hördes: "Jag har skutte en liten kviga." Han vill ha hjälp att dra fram älgen till vägen.

Några åker dit med bil och släp. När de kommer till slakthuset med älgen skall den flås,

när detta är klart är lördagens jakt slut. Söndag åter jakt i Mellanliden. Blåsten var inte

mindre den här dagen. Vi gick ut till våra pass. Hundförarna Ingemar och Tore drog lott

om vilka områden de skulle gå. Man hörde i "våkitåkin" "ha nan sett hunn?" eller "ha nan

sett tika?" Då började man ana att det kanske fanns älg. Tores röst hördes "järe nan som

hör hunn han skäld nager, men he vete fan vars hä bar iväg". Tomas som sitter på

Långmyran mellan Mellanliden och Rävaberget hörde Tore i radion och tänkte flytta en

bit. När han vänder sig om får han se en älg springa i en kläpp alldeles där han stått

tidigare. Han sköt, men älgen försvann. Han såg att det blev träff, men inte var. Efter en

stund - hunden. Det blev ståndskall i en bäck. Tomas såg älgen men skotthåIlet var för

långt, därför fick han order att försöka krypa närmare, men i den hårda blåsten och i fel

vind kunde han inte komma till skott. Nu blev det gångstånd. En del passare flyttade till

andra pass. Tomas sprang för att komma i rätt vind, vilket till slut lyckades, han kunde se

att han träffat i ett framben. Sture satt i ett torn där han kunde skjuta det dödande skottet.

r tog den jaktdagen slut. En kviga igen. Den kommande veckan blev det lite jakt, men

mycket blåst. Lördag åter samling. I dag var jakten förlagd till Kokträskliden. Ingemar

kunde inte jaga, varför Tore och Örjan skulle vara hundförare. Örjan skulle gå med

"gamm"hunden Bonso, Tore med den yngre tiken Pia. Jag skulle fara upp till passet som

vi kallar för "vid transformatorn". När jag kom fram slog jag på "våkitåkin", där var redan

livat. Bonson skällde för fullt och jag hörde Tomas fråga Uno om han såg älgarna uppe i

tofsen på högsta Kokträskliden. Där var det tre eller fyra älgar, men de såg inte någon

tjur. Bonso skällde på norra sidan liden men till slut började vi förstå att det var fler älgar

på gång, men tyvärr var det bara kor. Vi hade bestämt att vi skulle skjuta en tjur, men

tyvärr fanns ingen med. Vi bestämde via "våkitåkin" att om det var en ko, som inte hade

kalv, fick den som hade tillfälle skjuta. Efter flera timmars väntan kunde Örjan fälla en ko

vid "Riskurvan". Sedan bestämde vi att nästa älg skulle vara en tjur, men tjurarna lyste

med sin frånvaro. Nog hade vi älg, men tyvärr ingen skjutbart.

Den 25 september var det uppehåll med jakten till den 1O oktober. Vi hade fortfarande

bestämt att en tjur skulle skjutas men fortfarande fanns bara kor och kalvar. Fredag den

24 oktober var jag ute och jagade småvilt. Då upptäckte jag att det hade gått sex eller

sju älgar över vägen, kanske något tjur hade kommit på vårt område. Lördag morgon var

det jakt igen. Ut med passarna. Sedan skulle Ingemar med sin tik Bella vara dagens

hundförare. Med spänning rapporterade alla att "nu är vi på pass". Ingemar talade om att

"nu jär i däri Oves gamskogen å nu släpp i tika. Järna ha dem lege. Nu skäll hon. Järe

nan som hör säkert vors hon jär? Hä blås å i hör int riktigt säkert vors hä ha böre å." Nu

börjar passarna känna den riktiga jaktstämningen. Det pratades i radion, alla väntade å

väntade, men ingen älg kom. Någon hörde tiken skälla, men var? Blåst och snö gjorde

det svårt att lokalisera varifrån skallen kom. Jag stod på myren vid Stort järn. I dålig vind

hörde jag bara något skall då och då. men med radions hjälp kunde man höra vad som

hände. Efter någon timme kom ett anrop. " nu komme en stor jäva tjur neöver lia!" Det

var Tore som såg när tjuren sprang över lysledningen. Nu var det spännande. Det var

en stor tjur på gång. Vem skulle bli den lycklige skytten? Inga skott hördes. men till slut

hörde jag på radion att Bosse anropade Tomas och sa att han hörde tiken skälla och det

kunde inte vara långt bort. De satt i tornen på Trönömyran. vilket var i rätt vindriktning.

Nu blev det åter väntan. Ingemar gjorde nog sitt bästa för att komma till skott, men tyvärr

hade snötäcket blivit några dm tjockt med skare. Nu har radion kommit igång ordentligt.

det är många i laget som hör tiken skälla. Tore har varit till ett annat pass men återvänder

efter en stund. Nu kunde han berätta att älgen hade passerat en gång till. medan

han varit till ett annat pass. men mycket närmare än förra gången. Nu hörs Ingemars

röst i radion - mycket anfådd: "Hä jär en storjävla tjur. I ha vöre oppa femtio meter men i

såg bara hårna, han far mot Riskurva." Ja. nu har man kanske turen att att han kommer

hit. tänkte jag. Plötsligt hör jag två hundskall rakt ovanför där jag står, samtidigt ser jag

en stor hornkrona vaja i ungskogen. Nu blev det bråttom med kikarsiktsskyddet. samtidigt

tänkte jag att nu gäller det att inte bli skakis. Älgen är på myren bland myrpropps.

Avståndet är kanske aningen långt, men jag går ned på knä, följer älgen i kikaren. Nu

måste jag skjuta, tänkte jag. Pang! Älgen markerade träff men fortsatte snett ifrån mig.

Jag sköt ett skott till, det blev bom. Nu hade jag sett en ganska stor öppning på myren,

där skulle det dödande skottet komma. Pang! Älgen slog en volt, när det small. Nu var

lyckan fullständig, det var bara att gå fram och se. Till min förvåning var det en 20-

taggare. Än var vi bara två vid älgen. Bella och jag. Vi var säkert lika glada bägge två.

Det dröjde inte länge innan flera ur jaktlaget kom. Ingemar kom bland de första; han

hade nog lagt in ett träningspass för Vindelälvsloppet. Han hade lämnat skorna när han

skulle gå på ståndet. Svettig och slut kunde han klappa om sin tik efter en lyckad

jaktdag. Men det fanns fler älgar kvar, så det var bara att hämta en ny hund. Denna gång

var det Tore och Bonso som skulle leta rätt på älgarna. Passarna var på sina pass och

efter en stund kunde man höra på radion att det var älg på gång. Efter ett tag hade

Ingemar sett en stor ko i ungskogen men visste inte om hon hade någon kalv. Därför

sköt han inte. Den älgen med hund for ut från vårt område, men Tore fick skjuta en kalv

medan de väntade på att hunden skulle komma tillbaka.

 

Detta var i stort sett vad som hände under jakten 1992, medan vi ännu hade råd att jaga

på Domän skogsmark. Vi betalade 1.700 kr per jaktmedlem. Hur mycket det kostar 1993

vet vi inte ännu

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com