Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                                                                       AINA LUNDMARK

                                                                       ASPLIDEN  (Löparliden)

 

Jag föddes i Kurokveik i Arjeplog 1904 . Vi var åtta syskon men nu är jag ensam kvar .

Mina föräldrar dog när jag var 14 år . Båda två dog i spanskan samma dag. En dag

tidigare hade en av mina systrar dött . Det var ju den tiden när spanskan härjade som

värst .

När pappa och mamma dött blev vi barn skingrade åt olika håll. Två bröder skickades

till Halmstad . En syster kom till Sundsvall och en till Vindeln . Min äldsta syster blev

kvar i Arjeplog. Själv kom jag till Ersnäs i Arvidsjaur som piga . Det var hos en

inspektorsfamilj . Jag glömmer aldrig den dagen jag kom dit . Dom hade 17 får och jag

skickades direkt ut i ladugården att klippa dessa får . Jag hade aldrig provat att klippa

får förut . Jag grät och klippte, och det gick väl på något sätt .

Sedan kom jag till Malå . Där "Klipp till" nu finns var gamla Konsum och uppe på

affären var en matservering . Den skötte jag. Där kunde det vara tio eller ända upp till

14 man som gick och åt . Under den tiden träffade jag Valdemar Lundmark, som jag

sen gifte mig med . Så när jag slutade på matserveringen blev jag piga i Löparliden hos

Alfred Lundmarks . Dom hade många barn - sju tror jag. ch frun var sjuk ofta. Så nog

var det fullt upp med arbete .

Men så småningom gifte vi oss och byggde en gård i Löparliden på Valdemars

hemställe. Gården sålde vi när vi flyttade hit till Aspliden till en hästhandlare från

Skellefteå . Men han behöll den inte så länge utan han sålde det till en Dahlberg från

Mala .

På den tiden bodde det många familjer i Löparliden, och dom flesta hade stora familjer .

Så nog var det liv och rörelse då. Det var skar, Alfred, Gustav och Ludvig

Lundmarks och så Pelle Sikström - ja han kallades så men hette väl egentligen

Eriksson . Pelle och Ester bodde i en liten fin timmerstuga . I den bodde senare Axel

Nyströms. Dom hade två döttrar gifta i Löparliden, så dom flyttade dit när dom blev

gamla . Mina svärföräldrar Fredrik -och Johanna levde också då . Dom bodde inte så

långt från oss . Svärmor levde förresten tills hon var 92 år . Hon bodde hos en dotter i

Norsjövallen som gammal .

å den tiden hade ju alla djur . Dom flesta hade fem-sex kor, så det var väl runt 25 kor

i byn. ch häst fanns på varje gård . Får hade också dom flesta, och Ester brukade ha

getter också . å somrarna gick djuren lösa på skogen och födde sig själva.

Det krävdes förstås mycket foder för vintern till alla dessa djur . Fredrik, svärfar, hade

odlat upp mycket, så vi hade en stor myrodling och fick mycket hö från den . Vi

brukade också slå vid Sikträskbäcken en del, men det var inte så mycket. Men för dom

som inte hade så mycket odlat var det ju att slå myrar . Alfred Lundmark slog mycket

utängar för han hade inte så stor myrodling . ch nog var det ett slit med slåttern .

Ja, nog var det en arbetsam tid för alla . Allt skulle ju göras med handkraft också, för

det fanns ju inga elektriska hjälpmedel . å vintrarna så var karlarna oftast borta på

skogsarbete, så man fick klara sig själv . Vi brukade ha fem-sex kor, så det var en hel del att göra i lagården .

Och så var det ju att kärna smör och göra ost och mese .

Potatis och grönsaker odlade vi, men inte så mycket korn . Så nog var det mycket som

man producerade själv . Vi hade också en väldigt bra utekällare . Den var murad av sten

och så var det torv på taket . Där höll sig maten otroligt bra.

Det fanns en gemensam bagarstuga för hela byn . Den låg på Oskars gård, men alla

gick dit och bakade . Ved fick man förstås hålla själv. Det var en väldigt fin bagarstuga .

På höstarna bakade man så att det skulle räcka hela vintern . Potatis i brödet det var jag

inte med om att använda utan det var vanligt tunnbröd av kornmjöl och rågsikt . Och

det var så gott det där nybakade brödet.

En av Valdemars systrar som hette Ottilia hon var så duktig att baka så man kände sig

nästan i vägen när man skulle baka med henne . Jag minns en gång när vi bakade åt

Hulda Persson i Malånäs . Hulda var känd för att vara väldigt noga med allt, och till

slut hade hon svårt att få någon att baka åt sig . Men så hade hon fått reda på att Ottilia

var duktig, så hon ville leja henne . Hon lovade komma om hon fick ha mig som hjälp .

Och klockan sex på morgonen skulle vi vara där. När vi kom var degen klar och vi

bakade hela dagen till klockan sju på kvällen. När vi bakat ett tag kom Hulda in för att

kontrollera arbetet . Hon och höll upp ett bröd och sa : "Ja, ha förstås, ingen ät håla" .

Så det var betyget. Och vad fick vi för arbetet - jo 50 öre var!

Bollsjaur var fisksjön för Löparlidborna . Jag som kom från Arjeplog var van att man

fick lax, laxöring, röding och sik. När jag kom till Löparliden och såg fisken som dom

kom hem med från Bollsjaur så trodde jag först att det var lax, och tänkte "oj, vilken

lax" . Men det var ju stormört! Och den går ju knappast äta för den är ju så benig . Så

när jag fick smaka den så var det färdigt . Ja dom fick abborre också och sik, men inte

så mycket sik.

Karlarna jagade förstås också på den tiden . Mest var det väl tjäder dom sköt . Men älg

var inte vanlig då. Så det kommer jag inte ihåg att dom sköt någon . Men vi brukade

köpa renar av lapparna. Och så slaktade man alltid någon kalv på hösten . Men på den

tiden fick man konservera köttet som man inte saltade eller kunde ha fruset .

Den första frysboxen köpte vi förresten 1951 . Det var en demonstrationsbox som dom

haft på en utställning i Skellefteå . Och det var den första frysboxen här i Aspliden. När

jag fick hem den kände jag mig rik .

När man skulle handla var det att gå eller åka skidor eller spark till Malå . Ingen riktig

väg fanns det då utan bara en kärrväg som kom på den stora vägen en bit hitom Böle .

Det fanns bara en telefon i byn och det var hos Alfred Lundmarks . Och elström fanns

förstås inte .

När Gösta, vår pojke, började skolan gick han först i Böle . Två år tror jag att han gick

där, men sen blev det Malånäs. Så han fick färdas ända dit varje dag . Ibland när det var

dåligt före for han halv sju på morgonen . Det var ju långt före skolskjutsarnas tid, för

det här var ju i mitten på trettiotalet .

Själv gick jag i skola hemma i Kurokveik några år men de två sista åren gick jag i

Arjeplog . Då fick man gå dit fram och tillbaka. Skolan hemma gick man bara varannan

termin . Jag gick också en termin i Mellanström .

Jag minns bara till ett bröllop i Löparliden under den tiden jag bodde där . Det var när

Ludvig Lundmark gifte sig . Det var väl inte så våldsamt stort, men det började på

förmiddan och höll väl på till morgonen . Då var det mycket folk och festligt . Ludvig

hade lagt in ett nytt golv i logen där man dansade . Lundmarkarna från Görjtjärn bytte

av varann och spelade . Dom var ju musiker allihopa. Ingeborg spelade orgel och dom

andra dragspel. Och dom härstammade ju också från Löparliden . Deras pappa och

Fredriks pappa var bröder.

När vi flyttade från Löparliden, det var 1939 på våren, då var vägen så pass reparerad

så man hade börjat kunna köra med bil på den . Arvid Nyström hade skaffat sig bil då,

och han hade taxitrafik .

När vi flyttade hit till Aspliden var det inte mycket byggt i Kristineberg . Det fanns ett

litet hotell, som Bolidenbolaget hade byggt, och så fanns det ett hus till . Men sen kom

byggandet igång på allvar, så på hösten var flera hus på gång . Och här i Aspliden

bodde det så mycket folk. Dom bodda i alla utrymmen - skrubbar och allt möjligt . I

småhusen bodde två och tre familjer . Så när vi byggde tänkte jag att det är bäst att ta

till för det går att hyra ut . På hösten var vårt hus klart . Sen bröt kriget ut och karlarna

blev inkallade . Men vissa som jobbade i gruvan fick komma hem för dom behövdes för

att hålla igång den .

Jag hade matservering och hyrde ut rum på övervåningen . Och det var ju särskilda

problem när det blev ransonering på allting. Då var det fråga om att försöka få sig

någon kupong extra från dom som åt . Det var ju sannerligen ingen stor tilldelning man

hade . Kaffe var ju ett speciellt problem . Men jag lyckades fa tag på en säck extra innan

det blev ransonering, och den klarade jag mig länge på .

Så började dom bygga linbanan . Då sattes det upp en barack för arbetarna här ovanför .

Då fick jag dom i maten också . Det var tio-femton man som åt ett mål om dagen . Den

där baracken revs inte utan sen kom det norrmän som bodde där . Dom högg skog

uppe i berget. Det var väl flyktingar . Sedan fortsatte jag att hyra ut åt folk som kom

och ville övernatta. Men när jag blev ensam slutade jag helt med det .

Ja, nog är det en märklig utveckling man varit med om under sitt liv . Hur otroligt

annorlunda allt blivit sedan man var barn . Om man inte varit med skulle man väl inte

tro det .

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com