Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                                                         RUTH NORMAN

                                                        MALÅ-VÄNNÄS

 

Jag är född här i Malå-Vännäs 1913, på det stället där Agda Näslund nu bor. Mina föräldrar bodde i Brånan, men jag växte upp hos min mormor och morfar. Mina föräldrar fick först oss, min tvillingbror och mig, och sen fem barn till ganska tätt, och det gjorde att jag lämnades bort.

Jag hade alltså en tvillingbror som växte upp hemma hos mamma ock pappa och de övriga syskonen. Det var naturligtvis inte roligt att inte få växa upp tillsammans med den övriga familjen. Jag såg ju hur roligt syskonen hade, och själv fick jag bo som ensamt barn hos mormor, som var sträng och fordrande. Morfar han var väldigt snäll däremot, och jag var hos honom i snickarboden så ofta jag kunde.

Morfar hette Jonas Jonsson och mormor Karolina Cederlund. Mormor blev 71 år och morfar 84 eller 85 år. Det huset vi bodde i då är ju borta nu, men det stod på samma ställe som Agdas hus står nu. Och bagarstugan stod där hennes lillstugan står.

De enda av morfars barn som var kvar hemma var min yngsta moster, som hette Hedvig och en morbror från morfars första gifte, som hette Jonas, men kallades Jonke. När jag var 14 år och hade konfirmerats gifte sig moster Hedvig och då fick jag ta över alla hushållsbestyr och även lagårdsarbetet, ja allt som kvinnor skulle uträtta på den tiden.

Huset som morfars bodde i bestod av ett stort kök, en liten kammare och en ganska stor farstu. På somrarna flyttade vi ut i bagarstugan. Då skurades den upp först, för på vintrarna höll morfar till med sitt snickeri där. När brödbaket sen var klart på våren flyttade vi ut dit.

Det var morbror Jonke som skötte jordbruket, för morfar var ju gammal. Mormor var rätt mycket yngre än morfar. De var var så kallat "förgångsfolk". Och mormor hade den åsikten att som "förgångskäring" skulle hon inte göra något i hushållet. Så det blev min lott att göra allt, sedan moster Hedvig flyttat.

I lagården fanns fyra kor som skulle mjölkas. Men redan när moster Hedvig bodde kvar var det mitt arbete att göra i ordning nånting som kallades "dejninga", och som korna skulle ha. Innan jag gick till skolan skulle jag göra eld under värmegrytan och ösa i vatten. I en tunna fanns löv, agnar och något som kallade linfrömjöl. När vattnet var hett skulle det ösas över till tunnan. Jag skulle också ge korna och kalvarna hö.

När jag uträttat morgonsysslorna lagården var det att gå in och byta kläder och gå till skolan. Närjag sen kom hem från skolan skulle jag ösa upp "dejninga" ur tunnan och bära och ge korna. Jag minns hur tungt det var att lyfta dessa hinkar. När det var klart skulle jag stryka löv så att det fanns till nästa morgon.

Jag hade alltså fullt upp att göra och att leka med jämnåriga var inte att tänka på. Mormor var dessutom religiös på ett strängt sätt, så jag skulle hållas i herrans tukt och förmaning.

På somrarna var det min uppgift att dra slipstenen varje kväll, när morbror Jonke skulle slipa liarna. Och noga var han, så det tog lång tid. Det var ett tungt arbete för en liten spinkig flickunge. På dagen skulle jag sen hjälpa till med att räfsa på myrarna. Morbror Jonke använde inte krag heller när han slog. Med krag blev det ju mycket lättare att räfsa, eftersom stråna föstes ihop. Min andra morbror som hjälpte till med slåttern han använde ofta krag, men honom räfsade Hedvig efter. Han kunde dessutom ta en rökpaus någon gång, men det gjorde aldrig Jonke. Jag minns att ibland när han kom och väckte mig på morgonen och vi skulle ut på myrslåtter, så låg jag kvar och grät en stund innan jag gick upp.

Skolan var inte varje termin. Om höstterminen var här i Malåvännäs så gick man fram till i januari, sen flyttade den till Brännäs, där vårterminen pågick till fram i maj. Och nästa läsår var det tvärt om. Det var ju sexårig skola då, men närjag gått första klass fickjag hoppa över andra och börja tredje direkt. Jag minns så väl den examen. Prosten Dahlström var med. Och det är klart, jag fick ju så sällan vara med andra barn, utan det blev ju så att jag läste när det blev någon stund över. Dessutom skulle jag sitta och läsa bibeln på söndagarna under högmässotiden. Så visst fick jag lästräning.

Konfirmationstiden bodde vi från byarna inackorderade i Malå. Jag bodde hos Axel Erikssons. Undervisningen pågick några veckor på hösten och några veckor på våren och sen var det konfirmation. Vi hade 40 psalmverser och flera stycken ur bibeln i läxa över vinter. Det skulle vi kunna på våren. Jag hade lärt mig allt det där utantill. Men sen blev det inget förhör. Det var ju lite snopet.

Vi flickor hade vita klänningar vid konfirmationen. Jag hade också fatt ett par nya tygskor. Men när min yngre syster konfirmerades två år senare hade pappa köpt henne ett par fina, och för den tiden, mycket dyra skor. De kostade 24 kronor, och det var ju oerhört mycket på den tiden. Dessutom hade hon fått permanenta sitt hår, och det var mycket ovanligt då. Jag minns vad jag tyckte att hon var fin. Då kändes det orättvist!

Något som tog mycket tid förr det var ju allt arbete med att göra garn av ullen och sen sticka eller väva av garnet. Spinnrocken, skrubbsätet och vävstolen var nästan alltid i bruk. Man vävde både ylle, halvylle- och bomullstyger. Ullen skulle först krubbas, sen kardas och spinnas. Om det skulle vävas fälltäcken av garnet färgades det ibland. Både växtfärger ock köpta färger användes. Tyger till klänningar vävdes också. Till sommartyg användes bomullsgarn, men annars var det halvylle. Det som skulle bli vadmal skickade man bort och fick "stampat". Men det tror jag inte att man sydde kläder av själv utan det hade man någon som gjorde. Om det var för tjockt kanske för att sy på en vanlig maskin.

Morfar hade gjort en vävstol med åtta trampor. På den vävde vi bland annat handdukar till moster Hedvigs hemgift. Det var roligt att sittaoch trampa och få fram mönster på väven. Jag lärde mig också att trä upp vävar efter mönster på papper.

Det fanns också en stickmaskin av den typen som började komma då. Den lärde jag mig fort att sticka på. Den var det också mycket rolig att arbeta med. På den kunde man sticka strumpor, tröjor och koftor och mycket annat_ Det krävdes ju lite fingerfärdighet för att få plaggen att se ut som dom skulle. Men den typen av arbete det tyckte jag om. Att karda och göra "tyllen" det var däremot tråkigt. Av ullen tovade man också sockar.

Skorna man hade det var hemsydda kängskor. Morfar hade en bror i Holmsjö som sydde skor. Han hade tagit sig namnet Brännlund. Det var förresten bara morfar som hade behållit sitt efternamn, alla de andra bröderna hade tagit sig nya. En som bodde här i byn hette Lundmark, en annan som bodde i Tvärland hette Brännström och en i Tjärnberg hade tagit sig namnet Friberg.

Brännlund sydde alltså skor till oss. När sulorna blivit nötta brukade morfar pligga fast en tjockare sula. Då blev det liksom en pjäxa, tyckte jag. Och då var det som lite finare, när det inte var bara kängskor. Ja, och på vintrarna var det förstås lappskor man hade.

Tvättade gjorde vi i lagården. Då var det att hinka upp vatten ur brunnen och slå i en jättestor tunna som morfar gjort, för han gjorde laggkärl också. Tvättmedlen det var lut och såpa. Såpan var ofta hemkokad. Mormor brukade koka den av gammalt fett och lut. Den köpta såpan började komma men den kostade pengar, och pengar fanns det ju inte så gott om.

Längre fram i tiden, närjag hade eget hushåll byggdes tvättstugor vid sjön. Det var två stycken som byborna var delägare i. Och då tyckte man att det blev väldigt bra. Det som var arbetsamt var att skaffa hem kläderna när man tvättat, för då var det ju uppför och kläderna var blöta och tunga.

Bröd bakades höst och vår, och då var det förstås storbak. På hösten kokade man potatis och blandade i degen. Vi brukade odla en sorts potatis som kallade "lång röen", nu kallas dom röd mandel. Numera är dom nog inte så vanliga. Dom blev väldigt stora, och brukade användas till att göra potatismjöl av också. Jag har bara svaga minnen av den där potatismjölsframställningen. Det jag minns är att man hade en ställning som man fäste ett lakan på. Kanske silade man av potatisresterna genom det där lakanet och dunstade in vattnet så att potatismjölet blev kvar.

För utom potatis odlades rovor och kålrötter, men inte morötter vad jag kan minnas. Jag minns att jag brukade få vara med mormor och jaga skadeinsekter på kålplantorna. Lutfisk till jul lutade man själv, men torrfisken till den köpte man. Julfirandet var det för övrigt inte så mycket med. Vi fick ta in och klä en gran, men den skulle ut direkt efter annandagen, för då skulle ju vävstolen, skrubbsätet och allt det där in igen. Vetebröd bakades, men för övrigt var det ingen särskilt festligt.

Min mormorsmor, som hette Lovisa bodde i en kökskammare hos Cederlunds, och ibland hände det att jag fick gå dit. Där fanns ett par flickor i min ålder, och det var naturligtvis roligt att vara där det fanns andra barn. Men jag fick aldrig vara länge där, det hade mormor bestämt. Blev det för länge - och det kan det ju bli när man leker och har roligt - så kunde det hända att jag fick stryk när jag kom hem. Mormorsmor var inte alls så sträng som mormor, utan snäll mot oss barn..

Jag kommer ihåg när jag var där en gång och vi barn lekte. Då hade hon någonting i en påse, det måste ha varit makaroner eller gryn av något slag, som hon strödde ut runt golvet och så lockade hon som åt hönsen. Vi var hönsen förstås och plockade upp "maten". Jag minns än hur roligt det var. En annan gång lekte vi kurra gömma och jag hade gömt mig under hennes stora, långa kjol. Oj, så varmt det blev, för den som letade höll ju aldrig på att hitta mig. Hon var väldigt kraftig, inte så lång men liksom fyrkantig.

Mormorsmor berättade mycket om vittra, hon hade väl stött på dom då och då. En gång hade moster Hedvig varit och hälsat på mor Lovisa och då hade hon sagt att nu skulle det nog bli oväder, för hon hade sett att en liten rödklädd flicka hade följt efter Hedvig, när hon kom.

När man var riktigt liten då blev man skrämd för brunnskusen". Jag var så rädd att jag aldrig vågade mig i närheten av brunnen. Man sa väl så för att barnen skulle hålla sig borta från den.

Närjag kom upp i tjugoårsåldern kom jag ut och tjänade piga, för det var ju vad man gjorde på den tiden. Jag var bland annat i Vindelgransele och hos inspektor Vikströms i Malå. Och det var en bra tid. Men jag hade ju alltid drömt om hur roligt det skulle vara att bo tillsammans med min egen familj, så efter ett år slutade jag hos Vikströms och for hem till Brånan. Men det blev inte som jag drömt. Jag kände mig inte som en i familjen utan som utomstående, och det blev en besvikelse. Det var nog för sent att växa in i familjen då.

Jag kom tillbaka hit till byn, när jag gifte mig med Knut Norman. Och sen blev livet annorlunda. Då fick jag en snäll och bra man och en egen familj. Efter det kändes det som jag funnit mitt människovärde. Och även om dom mörka minnena finns kvar från barndomen, så kan jag glädjas åt allt som varit bra senare i livet.

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com