Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

                                                            HERBERT NÄSLUND

                                                            HOLMSJÖ

 

Jag är född i Holmsjö 1921. Pappa hette Ludvig Näslund och mamma Alexandra Gustafsson. Vi var 12 syskon, åtta pojkar och fyra flickor. Jag var yngst. Stället vi bodde på hade min morfar, som hette Karl, börjat odla upp. Pappa härstammade från Bergnäs. Farfar hette Johan Gustaf Näslund och det var han som började i Bergnäs.

Det fanns ingen riktig väg till Holmsjö närjag var riktig liten, utan skulle man ta sig längre bort var det att ro över Holmsjön och sen gå stigen ner till landsvägen. Då kom man på den mellan Krongård och nuvarande Holmsjövägskälet.

Det äldsta huset som finns kvar i Holmsjö nu det är det som Johan Näslund bodde i . Det hade stått nedanför Lage Anderssons, nästan nere vid sjön. Och där skulle den förste nybyggaren i Holmsjö ha bott. Jag har aldrig hört något fullständigt namn utan han kallades Sakri. Huset blev flyttat före 1895. Men det är ju inte underhållet på många år så det är mycket förfallet nu.

Elström fick vi till byn i början på 50-talet. Det kan ha varit -52 eller -53. 1 min barndom var det vanliga fotogenlampor som användes. Stormlyktor började finnas ganska tidigt, men dom var ju dyra - kostade nog 30 kronor, och det var ju hemskt mycket pengar då. Och så talades det om att dom tog nog mycket fotogen. Så det dröjde rätt länge innan det blev vanligt med sådana.

När strömmen kom så var det belysning och någon kokplatta man skaffade. Kylskåp och frysboxar kom långt senare.

Den enda telefonen i byn fanns hemma hos oss. Det betydde att jag ofta fick springa med telefonbud. Ja, det var inte bara inom byn, för det fanns ingen telefon i Granberg och Tvärland heller. Till Granberg var det åtta kilometer och till Tvärland fem ungefär. I Tvärland bodde en murare, och på somrarna det var ofta någon skulle ha bud till honom. Då var det att ro över sjön och sen gå stigen dit upp. På vintrarna var det att ta skidor förstås.

På somrarna brukade vi flytta ut i bagarstugan, för då skulle huset städas upp ordentligt. Det skulle skuras och golven skulle gulmålas. Det var vanligt att man gjorde så. Men nog var det besvärligt, särskilt för mamma som hade ansvar för hushållet. Vi var ju så mycket folk. Och bara öppen spis fanns det. Så där fick man använda stora järngrytor på ben. Ingen diskbänk fanns det heller, utan den enda arbetsplatsen var bordet. Det var ju precis som man ställde till det för att få ändå mer att göra. Med telefonen var det ju besvärligt också, när vi bodde i bagarstugan. Det var draget en ringledning dit, så när det ringde var det att springa och svara. Ibland hann man knappast tillbaka innan det ringde igen.

Besticken man hade då när jag börjar minnas till, de varav järn. Och dom skulle tenneras liksom kaffepannorna. Det var en av mina sysslor när jag var barn. Först hade man sand och gnuggade besticken med så att all beläggning var borta. När man tennerade hade man en lödkolv och värmde med. När gaffeln eller kniven var varm rann tennet ut lätt och det blev så fint. När man tennerad en kaffepanna värmdes den i elden med tennet i, sen hade man rivit upp hampsnöre och fäst på en pinne som man penslade runt tennet med.

Skolan gick jag hemma i Holmsjö, men de första två åren var det halvtidsläsning det vill säga man gick bara höst- eller vårtermin. Vi var nog tolv tretton elever och vi höll till uppe på vinden hos Kalle Israelssons.

Ja, när man gått ut skolan var det förstås att börja arbeta, och då blev det skogen naturligtvis. Men redan när man var liten, ja så fort man kunde uträtta nånting, så var det fråga om att göra nytta. Om inte annat så var det ju veden som skulle huggas och bäras in, och så fick man ju hjälpa till i lagården. Vi brukade ha ungefär fem kor - vi var ju mycket folk - några får, en gris och ibland två hästar. Vi hade rätt mycket odlat upp hem ikring men det var ändå nödvändigt att slå myrslåtter. Det tog nog fyra fem veckor innan man var färdig med utslåttern. Och då var det att använda långa liar med krag för att få ihop stråna. Sen fick höet stå i hässjorna tills det gick att köra hem på hösten.

Korn odlade man förstås. Sen tröskades det med handtröskverk. Det var ett förfärligt dammigt arbete. För att fa det malet fick man köra det med häst till Norsjö, där det fanns en kvarn.

När man skulle handla fick man fara till Malå. Så småningom blev det affär i MalåVännäs, så då blev det närmare. Jag minns att pappa en gång hade varit i Mala och handlat och då kom han hem med en spark. Då tyckte han att nu var det väl ingenting att åka och handla längre när han hade sparken. Fast det var ju nästan tre mil! Men han behövde förstås inte gå och bära längre och det var givetvis ett stort steg.

Cyklar fanns nog redan innan jag börjar minnas. Men dom kunde man ju inte ta hem till byn utan dom fick lämnas vid landsvägen. Själv fick jag köpa mig min första cykel när jag var 15 år. Då hade jag gått i hyggesrensning hela sommaren_ Vi yxfällde björk. Jag hade fem kronor om dagen, och dom som var fullvuxna hade sex. Och för den förtjänsten fick jag köpa mig en cykel. Jag glömmer ju aldrig hur det kändes när jag fick fara till Malå och köpa cykeln och linda papperet av den.

Fisket var bra både i Tjäderträsket och i Holmsjön på den tiden. Nu är det sämre. Det var mest sik man fiskade och huvudsakligen var det på nät. Vinterfisket det var med nät under isen. Före jul tog man småsik och sen storsik efter jul. Det var ju en hel det arbete med att få ut näten. Man högg hål på isen och hade en lång stång för att dra ut en lina under isen till nästa hål och sen dra ut nätet med linan. Ja, det var som intressant med vinterfisket. Det kunde förstås bli kallt om händerna men vi kom på att man kunde elda i en hink och då gick det bättre.

När man arbetade i skogen var det ofta så långt hemifrån att det bara blev en hemresa på hela vintern. Man kunde till exempel vara långt inne i Sorsele socken. Dom bolag som hade skog i de här trakterna var Sävenäs, som sen blev MoDo, Holmsundsbolaget, som blev SCA och Bowaters.

Skogskojorna på den tiden var ju väldigt primitiva. Men det var trivsamt också på något vis. Det blev aldrig långsamt på kvällarna, för det var ju mycket folk, och man berättade för varann om hur det varit under dagen. Första vintern var det inte kocklag, utan var och en höll sig med egen mat. Det blev förstås mycket fläsk. Mest varje dag stekte man av "amerikansk-fläsket". Potatis kunde det vara lite svårt att klara för kylan. Men mjöl brukade man ha med sig.

Redskapen vi använde var "props-sågen", yxa och barkspaden. Barkningen var det tyngsta arbetet. Att få loss den frusna bark var inte lätt för en ung pojke.

Vintern 1936 var jag och mina bröder på avverkning i Sorsele. Då var det en och en halv meter snö och fruktansvärt mycket "opplegan". Och grov skog var det. När man sågat en bit in i stammen kunde den brytas av snötyngden och då slog ju nedre änden upp. Då var det fråga om att hålla sig undan, för det var ju livsfarligt att komma i vägen. Man fick skotta sig en väg till ett annat träd så att man fick skydd. Ja, det var fruktansvärt arbetssamt, särskilt för dom som skulle brossla och skotta upp vägarna. Och till kojan fick vi bära torrtall till ved, det gick inte att köra.

I kojan fanns det bara eldpall och en öppen "räpp" för röken. Och så var det britsar längs väggarna. Jag minns en söndag när min äldste bror och jag skaffade ved till kojan. Och jag har tänkt sen att varför tog han inte med sig en annan bror, som var äldre -jag var ju bara 15 år. Men i alla fall så hittade han en stortall som nog var en meter grov längs ner. Sågen vi hade som vedsåg i kojan var en lång stocksåg, och den blev nog sällan filad. Men vi fick omkull tallen. Sen skulle den kvistas och sågas upp i klabbar. Klabbarna var så stora att vi måste klyva sönder dom för att kunna bära dom till kojan. Det tog ju hela dagen innan vi var klara. Så den söndan blev det ingen vila. Man var ju så ung och utan erfarenhet och nog hände det väl att man högg sig lite ibland, men något allvarligare tillbud var jag aldrig med om.

Jag slutade så småningom i skogen - ryggen hade farit illa under tiden med skogsarbete - och övergick till att arbeta på byggen. Men hälsan har varit lite opålitlig genom åren.

Min morfar hade satt upp en loge som var stor och där golvet var tätt och jämnt. Där höll vi till och dansade. Där brukade man hålla till med bröllop också. Vi var ju mycket ungdom i byn. Och det behövdes bara att vi samlades en lördags- eller söndagskväll så kunde det bli dans. I början var det mest grammofon. Sen hade jag dragspel också. Ibland kom ungdomarna från andra byar som Bergnäs, Brånan och Malå-Vännäs. Och en annan gång kunde vi gå till någon av de andra byarna.

När jag växte upp jagade vi rätt mycket, men det var ju småvilt, mest fågel och hare. Älg var mycket sällsynt, och såg man ett älgspår var det nästan en sensation. Vi satte ut snaror, och så hade vi gevär med när vi vittjade och kunde ju få skjuta något dessutom. Rävskinnen hade bra pris, men för att rävjakten skulle vara effektiv skulle man ha en bra hund. Mina äldre bröder sköt några rävar, men då gjorde dom så att en drev och de andra stod på pass.

Sen var det väl en och annan som gillrade med sax. Då agnade man genom att skära upp kött mycket smått och strö ut på snön för att locka dit räven. När den började gå så höll den sen samma spår och då grävde man ner saxen och täckte över den med snö. När räven kom nästa gång trampade den igenom snön och fastnade. Det var förstås engrym fångstmetod, och gillret skulle ju vittjas varje dag. Och jägaren skulle ha någonting att skjuta med, för att räven inte skulle plågas onödigt länge. Den som höll på med sån jakt måste vara väldigt noga så att det inte luktade människa, för då höll sig räven undan. Helst skulle han använda kläder som suttit ute, och järnet skulle rengöras med något speciellt. Det var egentligen bara vissa som verkligen behärskade den här fångstmetoden. Dom som var riktiga storgillrare brukade smörja nånting speciellt under skidorna också, men vad det var, det var hemligt.

En som jag verkligen högaktar så här på äldre dagar det är mamma. Hon hade inte bara den egna familjen, som ju var tillräckligt stor, utan tog också emot alla människor utifrån som kom och behövde husrum. Det hade blivit som en regel att hos oss blev ingen utkörd. Man kan ju tänka sig hur det var att hålla mat åt alla. Då fanns ju varken frysboxar eller kylskåp. Och ibland fanns det inte vatten i brunnen utan det var att bära längre bort ifrån. Det brukade komma skogstjänstemän som ville bo och köpa mat. Det var kronojägaren, jägmästaren och ett stämplarlag så dom var sju personer. Utan förvarning kom dom och skulle bo. Det var bara så.

Det var ju så också att det var inte bara matlagning, lagårdarbete, och det dagliga som skulle uträttas. På den tiden så tillverkades ju det mesta i klädväg hemma. Kvinnorna skulle hinna karda, spinna, väva och sy också.

Pengar var det ont om förstås, och det var fråga om att vara sparsam med det som man var tvungen att köpa. Jag minns att mamma brukade släcka fotogenlampan som hängde i taket och öppna spisluckan och sitta framför den och stoppa strumpor och vantar om kvällarna sedan jag lagt mig i kökssoffan.

Två av mina bröder skaffade såg 1943. Dom köpte upp stämplingar och sågade virke och sålde. Men folk kom ju med virke och fick sågat också. På vintrarna for vi ut med den och sågade åt folk i byarna också. Hyveln den var stationär i Holmsjö. Sen blev det byggt nytt men själva motorn var densamma. Den första blev det nog sågat 12-15 år med, sen blev det nytt sågverk och det är ju fortfarande kvar.

Ja, nog har allting förändrats väldigt. Om man bara tänker på dåtidens varutransporter och nutidens stora livsmedelsbilar. Då åtog sig hästkörarna att hämta varor i Bastuträsk åt handlarna. Dom som körde till Sorsele och Ammarnäs hade ju flera dagars resa. Ja, det fanns ju faktiskt dom som körde med oxar också. Det gick väl inte särskilt fort förstås, men fram kom dom. Och övernattningsställena var naturligtvis primitiva, det var inte fråga om att byta sängkläder och så.

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com