Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

 

                             ERIK RENSTRÖM BRÄNNÄS BERÄTTAR

 

 

Jag är född inom Malå församling, i Brännäs . Mina föräldrar hette Axel Nyström och

Hanna Gabrielsdotter. Jag var bara 14 dagar gammal när vi flyttade till Låglandsmyr,

som låg inom Lycksele, men nära gränsen till Mala . Dom hade sökt på ett kronotorp

där. Det här var 1910 .

Det var ingenting alls odlat eller byggt där utan dom fick börja helt från början . Det

var ju inte så lätt att förstås . Dom började med att sätta upp lagården och sen fick vi

bo där själva också tills dom hunnit bygga ett hus. Jag tror att dom fick 500 kronor

som starthjälp . Men då skulle det vara uppodlat en viss areal också . Två hektar var det visst . Det var stenigt och kargt där och inte alls lättodlat . Jag förstår inte att dom hade valt just det stället, det var det sämsta tänkbara för odling.

Pappa hade bott i Brånan tidigare . Då var han gift med en kvinna från Löparliden som

hette Hilda Lundmark och var syster till "Löparli-Fredrik" . Men hon dog helt ung .

Dom hade hunnit få två barn när hon dog .

Så småningom gifte pappa om sig. Mamma var född i Holmsjö, men hade blivit

faderlös tidigt så hon hade blivit utackorderad . Bland annat hade hon varit i Mörttjärn.

Och när hon blev äldre kom hon som piga till prästgården i Mala och det var väl där

som pappa fick tag i henne.

Huset där i Låglandsmyr var väl ungefär fem gånger åtta meter. Köket var tvärs över

hela huset, och det var ju mest där man höll till . Vi var nio barn som växte upp där .

Fast vi flyttade ju eftersom, så vi var knappast hemma alla på en gång . Systrarna for

bort och tog pigtjänst så fort dom gått ut skolan . Äldsta systern fick plats i Rusksele,

och minns jag rätt så hade hon tio kronor i månaden . Eftersom jag var äldst av

bröderna blev det så att jag var hemma och arbetade tills jag gifte mig .

Det fanns inget vattendrag vid torpet . Och det var inte alltid som vattnet i brunnen

räckte hela året . Ibland om vårarna sinade den och då var det förstås besvärligt .

Vägen mot Lyckselehållet fick vi ganska tidigt . Det var nog redan kring 1924 den

bröts . Mot Brännäs blev det väg långt senare . Någon elektricitet fanns inte . Och ingen telefon heller. 

Vi brukade ha tre eller ibland fyra kor . Mamma var väldigt duktig på att sköta om dom

så det blev bra avkastning . Häst hade vi och några far . Getter fick vi inte ha för dom

ansågs skada ungskogen . I börja hade vi nog några i alla fall, men inte sen . Nästan allt foder måste tas från ströängar för det var inte mycket som växte på inägorna eftersom det var så stenigt och kargt . Men vi hade ganska gott om ströängar . Och så var det var en myr i närheten som blev uppodlad som gav en del foder. Potatis odlade vi men inget korn. Det var för ogynnsamt för att det skulle växa . Någon bagarstuga fanns inte i Låglandsmyr utan mamma brukade baka i Brännäs .

Nästan alla kläder och skor gjordes ju hemma förr i tiden . Det fanns en skomakare

som färdades runt och sydde skor. Så han kom vissa tider och gjorde de skor som

behövdes. Jag kommer inte ihåg vad han hette. Och så fanns "Sko-Johan" i

Vindelgransele, . Vi tog nog det mesta hos honom . Det var ju kängskor man hade på

den tiden . Lappskorna hade man ibland på vinter, men det var ett fel med dom . Dom

var så halkiga.

I skorna hade man en strumpa och så skohö . Om höet var bra så höll det nästan halva

vintern . Men det skulle vara en viss sorts starr . Den växte helst i diken som höll på att

gro igen . Sen när man skurit det fick det torka lite men inte för mycket innan man

beredde det . Och nog var det varmt . Man behövde inte frysa om fötterna med riktigt

skohö i skorna . Sen kom "tovesocka", och dom var väl bra utom att det tog lång tid

att torka dom.

Mamma brukade väva i den mån hon hann . Det var mest tyg och trasmattor hon

vävde . Bland annat minns jag att hon brukade väva ylletyg som skickades bort och

stampades till vadmal . Det var ju rätt många som skulle hållas med kläder, så nog tog

den sortens arbete mycket tid .

När mamma skulle få barn då var det Elise i Malå-Vännäs som brukade komma och

hjälpa till. Hon var jordemor. Någon utbildning hade hon förmodligen inte, utan bara

praktisk erfarenhet .

Posten fick vi hämta i Vindelgransele . Ibland kunde det gå ett par veckor innan man

fick tag på den, så tidning var det nästan inte lönt att ha, för den var ju gammal när

man läste den. Handlade gjorde vi i Vindelgransele . Sedan det blev affär i Malå-

Vännäs var det närmare att gå dit, så då blev det väl att handla där ibland .

Någon jakträttighet följde inte med ett kronotorp, men det hindrade förstås inte att

man kunde jaga för det . På våren när det var slut på skogsarbetet för vintern och man

inte hade börjat med vårbruket blev det att man gick i skogen, när man inte hade något

särskilt för sig . Och speltjädern var det vanligt att man jagade .

Fisket var man ju beroende av på den tiden . Vi brukade mest fiska i Blåsträsket . Pappa var duktig på att fiska . Speciellt sen han blev äldre och fick mer gott om tid, höll han på mycket med det . Det var nät och mjärde han använde . Han brukade soltorka mycket gädda och abborre .

Skogsarbetet var ju huvudsysselsättningen på vintern . Vi behövde oftast inte fara så

långt på avverkningarna . Uppåt Sorsele var det nog det längsta vi var . I början var det

inga kocklag utan var och en fick klara sin egen matlagning . Det brukade vara en

trälåda utanpå kojväggen där man förvarade matvarorna som man inte behövde för

dagen . Det var fläsk och sånt .

Flottningen var omfattande på den tiden, då man fraktade allt virke vattenvägen . Jag

har varit med och flottat i Mattjokbäcken och Vindelälven.

Pappa var född i Brännäs . Jag minns inte till farföräldrarna. Dom var döda när jag

föddes. Men dom hade bott där Lars Olof Eriksson har sitt hus nu. Dom dog med

fjorton dagars mellanrum - farmor först och farfar sen .

Den som tog över stället efter farfars var August, en bror till pappa. Men han dog i

lungsot när han var ganska ung . Han var gift och hade tre flickor. Det fjärde barnet, en

pojke föddes sedan han dött . Änkan klarade sig ganska bra . Hon fick förstås hjälp av

grannarna med slåttern och sånt, och hon födde upp sina fyra barn själv . Pojken

övertog stället så smånigom, men sålde det efter ett tag till Ludvig Eriksson, och

flyttade till Fridhem och blev kronotorpare . Men sen flyttade han till Malå-Vännäs .

Norman och han bytte så att Norman flyttade till Fridhem .

Pappa berättade att när han var ung skulle han och tre andra fara till Rågoholmen och

köra timmer . Det fanns ingen bostad där dom skulle vara, så dom fick börja med att

bygga sig en. Dom högg tall och satte upp tre väggar och tak . Där den fjärde väggen

skulle ha varit hade dom stockelden . Så bodde dom en hel vinter. Ja, det är ju nästan

svårt att tro att det är sant . Men så var tiderna då . Och det blev väl så att det var dom

starkaste som klarade sig under sådana förhållande . Lungsoten tog ju många på den

tiden . Det fanns det ju ingen bot för den då .

Skola gick jag i Vindelgransele eftersom vi bodde inom Lycksele . Men sista året fick

jag gå i Brännäs för där var det undervisning bara halva skolåret . Så där igenom slapp

jag den sista terminen. I Vindelgransele gick man ju hela läsåret . Och att jag flyttade

till Brännäs var för att pappa ville att jag skulle börja hugga timmer i stället . Så närjag

gått en termin i Brännäs var jag ju kvitt skolan . Jag var äldsta pojken och pappa var

förstås beroende av att få hjälp så fort som möjligt .

Den terminen jag gick i Brännäs hölls skolan hos Kalle Renströms . Lärarinnan var

nyutexaminerad från Murjek. Och hon var väl bra på sitt sätt men inte i räkning . Jag

hade hunnit långt där och kommit in på procenträkning . Men där kunde hon inte hjälpa mig så jag fick flytta tillbaka i boken så långt att jag inte skulle hinna fram till

procenträkningen under terminen . Men hon var snäll - och det var inte alla.

Brännäs var ju en ganska stor by på den tiden . Det var väl inte så många gårdar men

det var ju många personer i varje hus . Karl Näslunds som bodde på det ställe som

Lage Andersson rår om nu var en stor familj . Dom var visst tolv barn. Man hade ju

många barn på den tiden för att man skulle vara försörjd när man blev gammal . Det var liksom den tidens ATP .

I början på 20-talet kom det en läkare till Malå som hette Birke. Tidigare hade det väl

kommit upp någon från Norsjö ibland. Han var nog en bra läkare men han var oerhört

fiskeintresserad så ibland gick väl fisket före tjänstgöringen . Och han var bra på att dra tänder . Så där drog jag mina första tänder . Någon bedövning var det inte tal om . Men han hade en kraftig fru så han ropade på henne och hon kom och la armen över mitt huvud och höll . Så det var liksom den tidens bedövning .

När radion började komma i början av 1920-talet hade vi en lärarinna i Vindelgransele

som varnade oss för att lyssna på detta "djävulens påfund" . Hon var duktig men strikt

religiös . Men hon hörde nog radion till slut hon också. Första radion jag köpte den

kostade 375 kronor och det var alldeles i början av 1940-talet .Det var ju spännande att

följa med krigsnyheterna, och det började bli ganska vanligt med radio då . Men när

man tänker på att man kanske tjänade tio kronor om dagen så var det förstås en dyr

apparat. Och det var ju besvärligt för för det behövdes två batterier .

Den första cykeln hade pappa köpt i Malå . Det var nog i början av 30-talet . Jag fick

den av honom . Själv lärde han sig aldrig att cykla, fast jag försökte lära honom. Jag

försökte skjutsa honom också men det tyckte han nog var bara pjåsk . Så han gick. En

av mina systrar hade tjänst i Lycksele på sjukstugan och hon hade också köpt sig en

cykel . Hon dog förresten redan 1935 efter att ha tagit bort halsmandlarna . Det hade

kommit ner något i en lunga och det blev en böld . Men när hon var hemma med cykeln så skulle mamma lära sig cykla. Mina mindre bröder sprang då i förväg och gömde sig vid sidan av vägen. När mamma kom så skrek dom för att distrahera henne. Men hon lärde sig trots allt att cykla.

När de så kallade enkronasvägarna började byggas blev det ju bättre vägförbindelser_

Staten gav ett bidrag på en krona metern till vägarna . Även om bidraget inte räckte till

så gjorde det ju att det skapades större möjligheter att förbättra vägarna .

Något julfirande förekom inte hemma vad jag kan minnas . Det var nog ingen skillnad

från vardagen. Och det fanns förstås inte mer än det räckte till det allra nödvändigaste.

Visst berättades det mycket om övernaturliga saker när man var barn . Ibland var man

livrädd . Och en del var ju faktiskt trovärdiga personer som berättade. Så man vet inte.

Numera är det väl ingen som tror på det . Pappa och mamma trodde inte på något

övernaturligt . Och själv har jag varken hört eller sett något oförklarligt. Men i

Löparliden vet jag att det hände att Gustaf Lundmark skickade kalven genom

"dynggluggen" för att fa tur med kon . Han trodde fullt och fast på det ockulta, och det

gjorde Fredrik, hans pappa, också .

När jag flyttade från Låglandsmyr bodde jag i Kristineberg något år och sen i Björksele

också något år. Därefter blev det Grästorp,och där bodde jag fram till början av 1950-

talet . Det var också ett kronotorp. Men där var det betydligt bättre odlingsmöjligheter

än i Låglandsmyr.

Torpet i Låglandsmyr lades ner i början av 1940-talet och kronan löste in det - jag tror

för 1000 kronor . Bostadshuset revs sedan och flyttades till Aspliden. Det var en av

mina bröder, Rudolf, som köpte det. På slutet hade pappa och mamma bott kvar

ensamma sedan vi barn flyttat allihopa . Sedan flyttade dom till Löparliden, där två av

mina systrar bodde .

Numera går vägen rakt över platsen där byggnaderna stod, mellan bostadshuset och

lagården, och vet man inte om det så upptäcker man inte att det en gång har varit

bebyggelse där . Ja, det kunde man förstås inte tänka sig när man bodde där att allting

skulle försvinna så snart . När man ser på dom nedlagda jordbruken där det nu växer

bara ris, och så tänker man på alla de människor som har vuxit upp på dessa ställen

och levat av dom produkter som man odlade så känns det nästan overkligt_ Inga

maskinella hjälpmedel fanns för att arbeta upp jorden, utan allt skedde med handkraft .

Det är ju nästa ofattbart om man jämför med hur det är i dag .

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på  www.malavannas.zoomin.se " 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com