Skaffa en egen gratis hemsida   

Ladda om sidan/Synkronisera inloggning
Besök en slumpmässig hemsida på Zoomin

 

                                                                                                                      

 

 

                                                                                                                                                                                                                OBS. Detta webhotell stängs snart ner, men jag håller på med en

                                                  ny sida på adressen  http://www.malabyar.imala.se/

 

 

             Helge Erikssons Berättelse om livet på Brånan

 

När jag växte upp i Brånan fanns det fyra hushåll i byn . Nu finns det ingen fast boende sedan 1993, då den siste flyttade . Under 1920-30-talet när det bodde som mest folk där var det nog ett 25-tal personer . I min familj var vi nio barn, nu är vi fyra kvar i livet. Jag är född 1918 . Mina föräldrar hette Erik Anton Eriksson och Anna Brita Larsdotter . Pappa kom från Malå-Vännäs och mamma från Sorsele.

Den förste som bosatte sig i Brånan hette Nils Persson och han kom från Långudden .

Det var troligen 1866 eller där omkring . Han hade blivit skyldig och måste lämna ifrån sig sitt hemman . Han bosatte sig i den nordvästliga delen av byn . Den första bostaden var en kåta, men exakt var den stått, vet man inte.

En son, Jonas Petter, och en dotter, Johanna, fick dela på Nils Perssons hemman. Jonas Petter var ogift och bodde i en liten stuga på södra delen av gårdsstället.

Johanna gifte sig med Johannes Lindström från Lindenäs . De bodde kvar på den ursprungliga gården . En son som hette Nils övertog det stället, men det blev öde redan under första delen av 1950-talet . Jonas Petters del köptes av Manne Näslund från Bergnäs . En son till honom övertog stället och hade jordbruket kvar till 1980 ungefär . Han var ogift och efter hans död blev det en syster till honom som bodde där fram till 1985 .

På den sydligaste gården bodde August Karlsson och hans familj . Han härstammade från Forsvall . Det stället kallades Norra Vännäs . Dom hade troligen flyttat dit någon gång runt 1893 . Där drev man jordbruk till omkring 1985 . Det stället ägs nu av barnbarn till August Karlsson . Det ställe som vi bodde på ligger nästan mitt i byn . Det hade påbörjats av en som hette Nyström och var från Malå-Vännäs . Men han sålde det snart till en yngre bror, Axel, och reste själv till Amerika. Men den andre ägaren blev inte heller kvar särskilt länge utan han sålde till ett skogsbolag, och flyttade själv till Brännäs . Min pappa köpte sedan av skogsbolaget . Det var inte mycket uppodlat när han övertog stället, utan det blev att börja röja och odla upp för att få åkermark. Jag minns att som barn tyckte jag röjning var bland de tråkigaste arbeten man kunde råka ut för. Det fick man alltid ta till på somrarna när det var för dåligt väder att hålla på med slåtter . Och det gjorde ju att det alltid var regnigt och blött när man höll på med det. På den tiden fanns det ju inga regnkläder heller, så man var genomblöt hela tiden .

Det var ju inga stora inägor, utan för att skaffa foder till djuren var man hänvisad till att slå myrar . Att räfsa blötmyrar fick man börja med så snart man dög att hålla en räfsa. Jag minns att jag och min äldre syster, vi var sju och nio år då, hjälptes åt att räfsa. Jag räfsade ihop "lieskenen" till strängar och hon kom efter och räfsade ihop det på torrare ställen, så att det skulle torka innan det hässjades .

En av mina bröder blev kvar på hemstället, och han drev jordbruket till 1960 . Då råkade han ut för en olycka som gjorde att han blev tvungen att sluta . Mamma levde och bodde kvar där tills då . Hon var då närmare 85 år, men skötte lagården och hushållet . Hon levde ytterligare många år men det var som hon tappade lite av

livsgnistan när dom skickade iväg korna .

När jag kom upp i skolåldern gick vi i Bergnäs, men äldre syskon gick i Malå-Vännäs, eller till och med i Brännäs . Det var fortfarande så att man bara gick vartannat år, för skolan flyttade mellan två byar.  Så skoltiden blev egentligen bara tre år . Det fanns ingen fast skollokal, utan man flyttade mellan olika lokaler . Det kunde vara på övervåningar eller i bagarstugor . Ofta var det förstås dåliga och trånga lokaler . Det kunde vara 25 elever i en kammare som var högst 30 kvadratmeter . Och så var det en liten kamin. Men eftersom vi var så många blev det ju varmt efter ett tag .

Under min skoltid hade jag flera lärarinnor, men ingen var högre utbildade än småskollärare . Men man måste ju säga att dom gjorde det bra, för det kunde ju inte vara lätt att undervisa alla klasser samtidigt och under de förhållanden som var .

När man gått ut skolan var det förstås att börja i skogen, för det var ju det arbete som fanns . Jag var 14 år när jag for till Sorsele och började med huggning . Det fanns inget kocklag utan var och en fick laga sin egen mat . En äldre bror arbetade också där, och han var ju lite mer van så det gjorde det lättare . Det var före motorsågarnas tid så det var "svansen" som gällde . Det blev inte så många år i skogen för det var vid den här tiden som gruvbrytningen i Adakfältet började komma igång och där fick jag arbete . Och där blev jag kvar under den tid som gruvorna där bröts. Sen hann jag vara i Kristineberg ett tag också före pensioneringen .

Pappa arbetade som de flesta på den tiden i skogen . På vårarna var det många från de här trakterna som deltog i flottningen . Pappa hade varit med i Vindelälvs flottningen i 28 år. Då började dom uppe i Ammarnäs och följde med ända ner till Åmseletrakten Han slutade när en av hans bröder drunknade under flottningen . Båten kantrade, de övriga två klarade sig men hans bror omkom.

När jag växte upp fanns ingen riktig väg till Brånan, utan bara en kärrväg . Den riktiga vägen bröts när jag gick sista året i skolan. Då bröts vägen till Bergnäs också . Det var byborna själva som gjorde arbetet . Man delade upp vägen så att var och en bröt den bit som gick över hans ägor och den gemensamma biten delade man lika .

Man kan säga att Brånan levde som aktiv by i 127 år . 1993 flyttade den siste bofaste därifrån. Nu återstår bara fritidshus som befolkas under vissa tider av året . Men det är ju ett öde som delas av många andra byar av den storleken och med liknande läge .

 

" Denna Berättelse är hämtad ur Malå-Vännäs Intresseförenings Byabok, och från hemsidan jag gjort på

www.malavannas.zoomin.se "

 

 

.

 

     

Webmaster:            

Ulf Bergström                bergstrom.fridhem@gmail.com